Platser på ön

Norderhamn

Här börjar äventyret – när du landar i Norderhamn. I Norderhamn har det varit mänsklig aktivitet sedan stenåldern. Idag ser vi mest spår av järnåldern (gravarna) och 1900-talet men också av 1800-talets verksamhet. Under 1800-talet var Norderhamn ett fiskeläge med ett 80-tal fiskebodar. Av dessa återstår endast två. Mosebod, i sten, ligger längst bort i öster, och Herrbodi, norr om Museet, som är ett bulhus (skiftesverk). Som mest bodde över 300 personer här under fiskesäsong. De som höll till här var bönder från Gotland som husbehovsfiskade. Färden från land till de fiskerika vattnen runt Karlsö var lång och det var bättre att bo på ön än att segla eller ro fram och åter var dag.

Fiskesäsongen var främst under vår och tidig höst, under våren plockade man fågelägg och ejderdun för att få lite tillskott till hushållet. När det var så mycket folk ute samtidigt gällde det att stävja fylleri och slagsmål och medlet för det var Hamnstenen, det stora flyttblock som ses utanför grundet Aurbacken (aur betyder grus), drygt femhundra meter från land. Om någon bröt mot de oskrivna reglerna i fiskeläget kunde man bli satt på Hamnstenen över en natt.

Tog man någons öskar (som man tömmer båten på vatten med) och blev ertappad hade ägaren rätt att ta tillbaka öskaret genom att hugga upp ett hål i sidan på ens båt och ta karet den vägen.

Fiskeläget dog ut i slutet av 1800-talet då bönderna blev mer och mer upptagna av jordbruket på heltid och samtidigt växte en yrkesfiskarkår fram med bättre båtar och utrustning.

Millsnabb

Millsnabb betyder den mittersta udden (mellersta nabben) och har fått sitt namn då den ligger mellan Utfall i öster och Spangände i väster. Utfalls märkliga profil har uppstått genom ras.

På väg till Millsnabb, under juli månad, kan du se växten Vejde (Eastis tinctoria) i strandgruset. Vejde, som har gula blommor, användes förr till färgning av tyg. Den blå färgen användes bland annat till Karolinernas uniformer på 1700-talet. Framställning av denna blå färg var en stor verksamhet på Öland och Gotland under denna tid.

Längs hela stigen växer också slånbärsliknande buskar som heter Vejksel (Prunus mahaleb). Den växer vilt närmast i Tyskland och har hamnat på Karlsö genom inplantering i slutet av 1800-talet. Vejkselns bär ser ut som körsbär i miniatyr och fåglarna älskar dessa bär. Eftersom fåglarna inte kan smälta kärnorna sprids dessa ut över hela ön, främst på sydsidan.

Hien

Bronsplaketten på bergväggen föreställer Willy Wöhler, mannen som grundade det aktiebolag som äger ön än idag. Wöhler kom till Gotland som sjuåring 1855, då hans far köpte Klintebys gård i Klinte. Wöhler var som barn ofta ute på Karlsö och lärde sig älska denna ö.

År 1880 bildade han tillsammans med nio personer Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB. Syftet var att jaga hare, samt att skydda fågellivet, som var hårt ansatt av rovjakt och äggplockning av besökande gotlänningar.

Hien betyder gömställe eller undanskymd plats, och när du kommer hit är det lätt att förstå varför platsen fått detta namn. Hien ligger i en vik som är vackerd inramad med klippor på båda sidorna.

I Hien ligger flera byggnader som idag används som vandrarhem. Den mindre delen av den första byggnaden kallas Hiheim och var Karlsöklubbens första byggnad. Den större delen, Jaktpaviljongen, byggdes 1889. Paviljongen byggdes för att aktieägarna skulle ha en samlingssal och matsal i samband med jakter. Paviljongen kom väl till pass i samband med kung Oskar II:s besök 1890. Under senare år, fram till 1966 då det nya museet i Norderhamn invigdes, användes den som fågelmuseum. Det mellersta av de tre större husen kallas Spanghytte. Det byggdes 1891 som jaktstuga av överskottsmaterial från bygget av fyren 1887. Det tredje huset är vaktarbostaden som fick sin nuvarande utformning år 1935.

Fågellivet i Hien är rikt. Här häckar rosenfinken, mindre flugsnappare och ibland kan lundsångaren höras från lövträden under berget. Andra fåglar du kan få se eller höra är grönsångaren, lövsångaren, näktergalen, rödhaken och gärdsmyg. Hussvalorna häckar i stora antal i Hien och bygger sina bon av lera direkt på bergväggen. Leran hämtar de i lerlager som kommer fram runt ön.

På väg upp till fyren kan du i juli stöta på stinksyskan som är en violett illaluktande blomma. I juni-juli är löktrav vanligt förekommande i den skuggiga rasbranten, löktrav luktar lök och är ofta lång och smal och har vita små blommor.

Fyren

Ovanför fyrtrappan har man en magnifik utsikt över Lilla Karlsö och Gotland. Lilla Karlsö är betydligt mer kalbetad jämfört med Storön. Det beror på att fårbetet på Lillön varit kontinuerligt långt tillbaka i tiden, förmodligen ända sedan stenåldern. Långt tillbaka finns det uppgifter om att det varit skog på Stora Karlsö men att denna skulle ha huggits ned till skeppsbyggeri.

Fyren, som tändes första gången 1887, är byggd av sten som brutits och huggits på ön. Arkitekt var ingenjören på Fyringenjörskontoret i Stockholm, John Höijer.

Fyrfakta

Svenskt fyrnummer: 425000
Position: N 5717 O 1758
Karaktär: LFl(2) WR 12s 56 m 16M. Det innebär två långa ljusblixtar med efterföljande mörker. En sekvens är 12 sekunder. Fyren har vita (W) och röda (R) sektorer. Fyrljuset är beläget 56 meter över havet och nominella lysvidden är 16 nautiska mil eller 29,6 km.
Idag kan man se tre generationers fyrapparater i fyrbyggnaden, en Barbier & Fenestre från 1886, en spegellinsfyr från 1974 och en modern trumlins från 1986.
Det var fast bemanning på fyren från 1887 till 1989. Under 1974 automatiserades själva fyren, men tre personer anställdes istället av naturvårdsverket som tillsynsmän. Detta upphörde 1989 och numera finns frivilliga tillsynsmän på ön vintertid.
På fyrplatsen bodde som mest fyra familjer. Två familjer bodde i fyrbyggnaden. Man hade kor, gris och höns, trädgård och fiskade till husbehov. En gång i månaden fick man proviant från land. I början kom en lärarinna ut och undervisade barnen men senare fick barnen inackorderas i Klintehamn under terminerna.

Runt omkring växer fältmalört som företrädesvis användes som krydda till bäsk. I juli kan man se den lilla sandliljan, som gynnats av igenväxningen, breda ut sig över platån. Efter fårens återkomst har den dock blivit allt sällsyntare. De gula blommorna som kryper intill marken heter solvända. En blomma som förekommer rikligt i maj är gullviva.

Övernatta i fyrbyn
Fyren på Stora Karlsö tändes första gången 1887 och är fortfarande i drift. Du kan bo över i den gamla fyren eller i någon av byggnaderna intill.

Lushålet

Du har nu kommit fram till ett av fågelbergen där den grotta som kallas Lushålet letar sig in i stenen. Enligt gamla historier kommer namnet av att grottan en gång varit full av löss.

Här kan du från maj till juli se sillgrisslor sitta på sina bohyllor. Runt hörnet norrut ligger grottorna Rindhålet och Korphålet i vilka det bor tusentals sillgrisslor. Utanför på havet kan man se sillgrisslor och tordmular som fiskar. Sittande på stranden och flygande utanför klippkantema väntar gråtrutarna på att någon godbit ska komma i deras väg.

På väg till myren ser du kungsmyntan, (Origanum vulgare). Som det latinska namnet antyder är detta vad som populärt kallas oregano och används som pizzakrydda. Andra växter man ser efter vägen är stor kustruta bergsskrabba med sin ljusblå, huvudlika blomma, brudbrödet och äkta johannesört. Brudbrödets rötter malde bruden förr och bakade in i bröd som hon gav sin brudgum för att bröllopsnatten skulle bli givande.

Myren

Myren är öns största sankmark och öns vattenreservoar. Härifrån letar sig vattnet ut genom sprickor i berget till källor runt ön. Stora Karlsö är ett av Sveriges nederbördsfattigaste områden, med en årsnederbörd på cirka 400 millimeter. Faktum är att endast Abisko är regnfattigare än Stora Karlsö!

Runt myren brukar höksångaren hålla till. En annan ovanlig fågel som vissa år häckar här är vattenrallen. Den är näst intill omöjlig att få syn på men kan ibland höras då den utbrister i ett skrik som närmast är grislikt.

Det är många växter som trivs här nere i de fuktigare regionerna och vanligast är älgört och bunkestarr, den gula vackra svärdsliljan som blommar i juni-juli och fackelblomstret med sin purpurröda blomställning. Majvivan brukar lysa med sin violetta färg i maj-juni. Orkidéerna brudsporre och grönvit nattviol kan man finna i junijuli. I juli-augusti växer kärrknipprot här.

I myren huserar också två ryggradsdjur – padda och vattensalamander.

Stornasar

Stornasar har fått sitt namn av den näsliknande jätteklippa som rasade 1905. Från staketet vid Stornasar har du en härlig utsikt och under maj-juli kan du se hundratals par sillgrisslor på sina bohyllor. Även många tordmular brukar sitta på klipporna eller nere bland stenblocken nere på stranden. Ser du en liten oansenlig fågel som hoppar runt på klipporna kan det vara skärpiplärkan. Den har ett entonigt ljud och rör sig ständigt.

Här vid Stornasar växer getrams och getväppling. Andra växter du kan se på vägen bort mot Suderslätt är vit fetknopp, gul fetknopp och kärleksört.

Suderslätt

På sydsidan stupar inte berget brant som på nordsidan utan sluttar sakta ner och det fårbetespräglade Suderslätt breder ut sig. Många buskar och träd är numera bortröjda och fåren hjälper till att hålla slätten öppen.

På Suderslätt finns många lämningar från äldre tider. Mest imponerande är det stora bronsåldersröset Lauphargi som du ser på Karlsös sydvästra hörn. Lauphargi är ett av fyra kända bronsåldersrösen på ön. Vad namnet betyder vet man inte säkert, men gravens utmärkande placering tyder på att det var en betydelsefull person som blev begraven här. En tolkning är att Lauphargi betyder offerplats. Graven är sedan lång tid tillbaka plundrad och man fann inte mycket när den grävdes ut.

Förutom Lauphargi finns det flera gravar ifrån järnåldern och tidig medeltid i området. I strandvallen i väster ligger den stora tordmulekolonin på ön, väl skyddad inom fågelskyddsområdet.

Stenbrottet vid Älmar

Här nedanför finner vi en almdunge. På gotländska heter alm i pluralis älmar. Så sent som i mitten av 1800-talet bestod almlunden av ett tjugotal träd. Idag finns endast fyra av dessa kvar, då den ursprungliga dungen har försvunnit genom stormfällning. Yngre träd har de senaste hundra åren börjat återge lunden något av dess gamla karaktär, och under vår och försommar bjuds man här på rik fågelsång.

Nere bland träden växer en mycket säregen växt, karlsösallad (Lactuca quersina), som förutom på Lilla- och Stora Karlsö inte finns någon annanstans i Norden. Karlösalladen är en värmetidsrelikt, det vill säga en kvarleva från en tid när klimatet var varmare än idag, och växten kan återfinnas närmast i Tyskland.

Inne vid almarna ligger ett medeltida stenbrott som sträcker sig flera hundra meter under den låga klintkanten. Här bröt man sten under några hundra år. Kalkstenen i det här området är mycket hård och har en rosa färg och den blev mycket populär till detaljer vid kyrkobyggen. Den norra stigluckan vid Visby domkyrka har i sina valvbågar karlsömarmor, som stenen härifrån kallas. Andra produkter var dopfuntar och pelare. Stenbrytningen kom av sig under 1300-talet då Gotlands storhetstid var över inom loppet av tio år. I mitten av 1300-talet hade både digerdöden och krig härjat på Gotland. Danskarna, under ledning av Waldemar Atterdag, intog Gotland i juli 1361.

Det unika med stenbrottet här är att man kan se spår av bryttekniken man använde förr, man högg in ett kilspår i kalkstenen och knackade där i en torkad träkil som man sedan hällde vatten på. När träet sedan svällde spräcktes stenen. Någon riktig marmor är inte karlsömarmorn. För att det skall bli marmor krävs att kalkstenen omvandlas under hög värme och högt tryck.

Mellan almarna kan man vid stranden se bryggan i Suderhamn som idag endast används vid sådana nödsituationer att det ej går att angöra Norderhamn pga hårt väder Almlunden är ett paradis för småfåglar och har du tur kan du få höra rosenfinken eller höksångaren.

Ancylusvallen

Vid ancylusvallen har du en vidunderlig utsikt över Norderslätt! Vallen syns i dalen som en ljus strimma i terrängen, cirka 30 meter över havet. Strandvallen är ett fint exempel på landhöjningen och vilka spår denna höjning har satt i landskapet. Ancylustiden sträckte sig 7000-4500 f. kr. och havet var under denna tid ett sötvattenshav. Vid Karlsö nådde havet nästan 30 meter över dagens nivå. Landhöjningen avstannade något under denna tid varför det kunde bildas en tydlig standvall i landskapet.

Under Ancylustiden mejslades även de flesta grottorna ur runt Stora Karlsö. Havet slog mot klippväggarna och letade sig in i sprickor som till slut blev hela grottor. Det finns över tjugo grottor från denna tid på Stora Karlsö.

Här nedanför längs stigen ligger ett sankt område där kan man under juni-juli finna den oansenliga orkidén tvåblad samt humleblomster och älgört. Även den sällsynta hylsnejlikan kan man finna under vissa år.

Hesselby läde

Hesselby läde är en av Gotlands två raukportar, den andra finns i Lergrav i Rute. Här har Ancylussjön grävt bort lösare delar av berget och endast en pelare av revkalksten står kvar. Vågorna nådde inte riktigt upp till bryggan mellan rauken och berget och denna blev kvar som ett tak.

Namnet Hesselby kommer från en gård i Linde socken och det sägs att folk från denna gård förvarade fiskeredskap i ”ladan” (lada heter läde på gotländska). Åsen utanför som går i östlig riktning är en strandvall från Litorinahavet.

Växten skogsbingel kan man finna på raukportens norrsida och under juni-augusti kan du se gulsporre med gula blommor i en tät klase, och axveronika med blåvioletta blommor växa på hedmarken utanför Hesselby läde.

På väg bort mot thujabeståndet ser du en fyrkantig sten på höger sida. Det är en minnessten rest av en gotländsk landshövding vars namn var Grönhagen. Grönhagen besökte ön 1732 och förde med sig denna sten för att tala om att han varit här. Stenen bär en inskription om händelsen på svenska på ena sidan och på latin på den andra. Grönhagen är annars ökänd för rivningen av Roma klosterruin och planerna på rivning av Visby ringmur.

Röjsu

Högst upp på Röisu haid ligger ett bronsåldersröse med ett ensamt träd. Detta träd är en ask och kallas för Linnés ask. Linné besökte ön under ett par sommardagar 1741 och beskriver detta träd i sin dagbok om sin öländska och gotländska resa.

Idag, drygt 250 år senare, har asken inte blivit så väldigt mycket större vilket tyder på att den är mycket gammal. Troligen slog den rot i röset under senare hälften av 1500-talet. Linnés ask har alltid varit ett välkänt sjömärke och röset med sitt höga läge en tacksam utsiktspost för både sjörövare på 1520-talet och svensk militär under första världskriget.

Röset ligger på öns högsta punkt – 51,6 meter över havet.

Thujabeståndet

Thujabeståndet är planterat av Willy Wöhler i slutet av 1800-talet. Thujan hör egentligen hemma i Sydeuropa och återfinns på våra breddgrader i trädgårdar som prydnadsväxt. Beståndet är ett mycket populärt tillhåll för småfåglar bland några kan nämnas näktergalen och höksångaren.

Från thujabeståndet får man en bra utblick över Norderhamnsområdet. Man kan se flera gravhögar som ligger på rad ett femtiotal meter nedanför. Dessa gravar härrör från järnåldern och kan dateras till mellan 200-400 e. Kr. De är samtliga utgrävda under början av 1900-talet.

Gravarna är skelettgravar där den döde har lagts i en så kallad hällkista (kalkstensflisor som står på kant med andra flisor som lock ovanpå). Fynden utgörs av småsaker som spjutspetsar, benkammar, bältesspännen och beslag. Sammanlagt finns det ett 70-tal järnåldersgravar på ön. En del av dessa bär spår av gravplundring som utförts långt tillbaka.