Det finns få platser som bättre än Stora Karlsö kan visa så tydliga spår av alla gotländska tidsåldrar, från äldsta stenålder till nutid. Ön är förklarad som riksintresse inte bara för naturvård och friluftsliv utan även för kulturminnesvård.

Spår från stenåldern och framåt

Redan för 9000 år sedan togs sig säljägare ur den äldsta kulturen på Gotland ut till ön för att jaga. Stenåldersmänniskorna var fiskare och jägare som levde av vad naturen kunde ge dem. Materialen var huvudsakligen ben, sten, horn och lera som formats till spjutspetsar, prylar, yxor och kärl. Många av lämningarna från stenåldern har hittats i den stora grottan Stora Förvar. I slutet av 1800-talet gjordes en utgrävning av grottan och uppåt 7000 fynd gjordes, huvudsakligen från yngre stenålder. Man tror att grottan har varit regelbundet använd under närmare tiotusen år i följd!

Under bronsåldern restes flera mäktiga rösen på ön. På öns högsta punkt ligger Röjsu. Mitt i röset växer det som kallas ”Linnés ask” efter Carl von Linnés resebeskrivning 1741. På öns södra sida finns bronsåldersröset Lauphargi, ett röse med en mycket välbevarad stenmur. Rösena är cirka 3000 år gamla.

Järnålderns olika skeden har lämnat drygt 70 gravar efter sig. Kanske bedrev man då livlig handel på Stora Karlsö. Nära Norderhamn – på öns norra sida – finns en solfjäderformad rad av svackor. Man har haft svårt att tolka dessa svackor, men en teori är att de är båtgravar. En annan tolkning är att de varit båtlänningar, båtbäddar, från vikingatid.

Under medeltiden pågick intensiv stenbrytning och den eftertraktade, rosafärgade ”karlsömarmorn” fraktades till gotländska kyrkbyggen. Än idag kan man se tydliga spår från stenbrytningen på södra delen av ön. Stenbrotten ligger kvar så som de lämnades – ingen senare brytning har skett och brotten ser precis ut som när stenarbetarna gick därifrån för 700-800 år sedan.

Artonhundratalet – fiskeläge och fågeljakt

Under 1800-talet var Stora Karlsö mycket välbesökt för det goda fiskets skull. I Norderhamn fanns då ett stort fiskeläge med uppåt ett åttiotal fiskebodar som mest. Idag finns det två fiskebodar kvar från denna tid.

Under 1800-talet bedrevs en hänsynslös jakt på alkfåglarna och de var nära utrotning. 1880 uppskattade man att antalet sillgrisslor endast var mellan tjugo och trettio individer. Jakten bedrevs mest för nöjes skull och ofta jagade man mitt under häckningssäsong, då alla fåglar är som mest känsliga för störningar. Givetvis plockade man också ägg för att äta.

Under perioden 1880-1887 köptes marken på Stora Karlsö successivt upp av ett nybildat bolag – Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB – som än idag står som ägare till ön. Drivande motor i det nybildade bolaget var Willy Wöhler som till och med lyckades locka konungen Oscar II att köpa en aktie. I och med köpet kunde bolaget efter hand förbjuda all fågeljakt, vilket skulle komma att rädda sillgrisslans existens på Stora Karlsö. Ön är faktiskt världens näst äldsta naturskyddade område, efter Yellowstone National Park i USA! Sedan 1970 är Stora Karlsö ett naturreservat.

Fårbete och vegetation

Fåren har alltid varit betydelsefulla för Stora Karlsö. Forskning har visat att det funnits får på ön ända sedan yngre stenåldern (ca 6000 år sedan). Från Linnés resa till Stora Karlsö 1741 får vi veta att ön nästan var helt kalbetad. Då Karlsöbolaget tog över ön 1887 var det slut på fårbetet – bolaget var mer intresserat av harjakt och fåren konkurrerade med haren om gräset. Willy Wöhler arbetade också hårt med att plantera in träd och buskar på ön. Under 1900-talet hämtade sig både alkfåglarna och växtligheten.

I slutet av 1900-talet hade ön börjat växa igen och där det tidigare funnits orkidémattor var nu landskapet helt täckt med enebuskar, slån och weiksel. 1995 påbörjades därför ett försök med röjningar och fårbete på delar av ön. Efter ett 108 år långt uppehåll betade alltså fåren åter på Stora Karlsö! Försöket föll väl ut och ön har nu till stora delar fått tillbaka sin öppna hedmark med orkidéer och betesgynnade blommor och ett årligt bete. Fåren kommer ut till ön på försommaren och får lämna ön på hösten.

Fyren

1887 byggdes en fyr på Stora Karlsö och ön fick en bofast befolkning, vilken som mest bestod av fyra familjer. På 1930-talet byggdes en fyrvaktarbostad som tillsammans med den ståtliga fyren är klassat som byggnadsminne. 1974 drogs elkabel ut till ön så att fyren kunde automatiseras. Åretruntbemanning fortsatte ett antal år men nu för tiden finns det ingen fast befolkning på ön. Under maj-augusti kan man som besökare övernatta i fyren och tillhörande byggnader. I fyren har också öns tillsynsman sin lägenhet.