Alkorna

På Stora Karlsö domineras fågellivet av alkor. Tre arter av familjen alkfåglar är representerade, nämligen sillgrissla (Uria aalge), tordmule (Alca torda) samt tobisgrissla (Ceppus grylle). Sillgrisslorna är de mest kända och omskrivna alkorna på ön och även tordmularna har en stor population, medan tobisgrisslan häckar med numera med blott ett fåtal par.

Under en totalräkning av alkfåglar på ön 2014-2015 bedömdes antalet till 15 700 par sillgrisslor och 12 000 par tordmular. Sedan dess har antalet sillgrisslor fortsatt att öka och bedömningen 2021 är ca 25 000 par. Detta gör Stora Karlsö till en av Europas största kolonier med alkfåglar, och troligtvis den största inom EU.

Det gotländska namnet för sillgrisslan är ”spissnäbb” vilket åsyftar näbbens spetsiga form. Ryggfärgen är djupt svartbrun och undersidan lysande vit. Sillgrisslorna häckar på små klipphyllor och i klintgrottor på ön. Grottorna Korphålet, Rindhålet, Mistlursgrottan och Lushålet ligger i Västerberget under fyrplatån och är alla belägna så, att det är fri inflygning från sjösidan. I dessa grunda grottor häckar mängder av sillgrisslor.

Stora Karlsös talrikaste alkfågel är numera tordmulen. Arten häckar längs den svenska Östersjökusten i övrigt främst på Bonden i Ångermanland och längs Höga Kusten, men också i Stockholms skärgård. Tordmularna har kolsvart rygg och en relativt kraftig, svart näbb med ett vitt streck, som börjar vid ögat och går ut över näbben. Detta vita streck trodde man förr var ett spår efter spillning och att avföringskanalen låg vid ögat. Därför kallas tordmularna för ”törd” på Gotland. Törd betyder smuts på gotländska.

Östersjöns minsta alka, tobisgrisslan, är helsvart med en lysande vit vingspegel. Benen och fötterna är bjärt illröda, vilket avslöjas när fågeln dyker. När den öppnar sin smala vassa näbb lyser även gapet klarrött! Denna lilla vackra alka, som tidigare häckade ganska allmänt längs Gotlandskusten, har gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna. Orsaken torde vara dels oljeutsläpp, dels att fåglarna fastnar i fiskeredskap. På Stora Karlsö har tobisgrisslan sedan 1960-talet minskat från cirka 40 par till ett fåtal par.

Änder och skrakar

Ejdern (Somateria mollissima) är med cirka 850 par Stora Karlsös vanligaste andfågel. Den häckar främst under maj månad och honan kan då ses ligga och ruva endast någon meter från stigen mellan Hien och Norderhamn. Honan, ådan, är svår att se, eftersom hon har en effektiv kamouflageteckning som smälter in bland fjolårslöven. Hanen, gudingen, är vackert färgad och deltar inte i häckningen. Ådorna hjälps åt och brukar passa ungarna gemensamt. Under senare år har man märkt en kraftig tillbakagång när det gäller ejdrarnas häckningsframgång längs de svenska kusterna och en hög dödlighet bland ungarna. Detta har även drabbat Stora Karlsös ejdrar. Anledningen är fortfarande inte helt utredd, men man har bland annat noterat bristen på vitaminet tiamin hos både ejdrar och i blåmusslor, som ju är ejderns viktigaste föda.

Drygt 100 par svärtor (Melanitta fusca) häckar på ön. Honan är svartbrun medan hanen är kolsvart, båda har en vit vingspegel som dock sällan syns på liggande fågel. Hanen har gul näbb och en distinkt vit fläck vid ögat. Svärtan häckar sent i juni och de första kullarna brukar skymtas först i juli. Ofta lägger de äggen en bra bit ifrån vattnet, så det blir en lång ”baby walk” för ungarna, i mammans kölvatten, ner till stranden. Många blir tagna av trutar på vägen ner till havet. Väl på vattnet överges ungarna ofta av egen mamma, men de ”kidnappas” genast av andra mödrar. Det kan resultera i ansenliga flockar med ungar efter en enda hona. Orsaken till detta är fortfarande något av en vetenskaplig gåta. Kanske kan skälet vara, att ungarna är för svagt präglade på sin egen mamma.

Småskraken (Mergus serrator) häckar med ett 40-tal par runt ön. Hanen har grönaktigt huvud, mörk rygg och bröstet är tecknat i rostbrunt och svart. Honan har brunt huvud medan bröst och rygg har mer gråaktig nyans. Man ser ofta småskrakar utanför Millsnabb och Hien.

Storskraken (Mergus merganser) häckar inte regelbundet på Karlsö men ses tillfälligt, främst under sensommaren, då smärre flockar av hanar i övergångsdräkt uppehåller sig runt ön. Hanen i häckningsdräkt har ett vackert grönt huvud, mörk rygg och aprikosfärgat ljust bröst, medan honan är mer diskret färgad i brunt och grått. Båda skrakarterna har nacktofs och lever i huvudsak av fisk.

Trutar, måsar och tärnor

Trutarna utgör ett påtagligt inslag i öns fågelliv. De vanligaste arterna är silltrut (Larus fuscus) och gråtrut (Larus argentatus) medan havstrut (Larus marinus) bara häckar med ett fåtal par. Silltruten i Östersjön tillhör den rödlistade nominatrasen fuscus, som tillbringar vintern i vattnen utanför Östafrika. Den har svart ovansida och skiljs från havstruten bland annat på sin mindre storlek, den är slankare och elegantare och har gula ben.

Fiskmås (Larus canus) häckar numera med blott ett drygt dussin par på ön. Fiskmåsen påminner mycket om gråtruten men är mindre och nättare. Skrattmås (Larus ridibundus) ses tillfälligt i Hien och Norderhamn, men häckar närmast på Lilla Karlsö i en stor koloni. 2013 häckade några par i Norderhamn på Stora Karlsö. Skrattmåsen känns lätt igen på sin bruna hätta och sina röda ben.

Både fisktärna (Stema hirundo) och silvertärna (Stema paradisea) ses på ön, företrädesvis på nord och sydsidan. Fisktärnan, som här bara är en tillfällig besökare, har röd näbb med svart spets medan silvertärnan har helröd näbb, längre stjärt och kortare ben. Silvertärnan häckade länge med cirka 40 par på Stora Karlsö men numerären har ökat. 2012 häckade cirka 90 par i två kolonier och 2013 hade kopulationen ökat till drygt 200 par. När de har små ungar blir tärnorna ganska aggressiva i sitt revirförsvar, vilket även kan drabba lite för närgångna besökare! Silvertärnan tillhör de fåglar som flyger allra längst under sin flyttning. Den tillbringar vinterhalvåret i vattnen kring Antarktis och flyttar därför så tidigt som i juli-augusti och återkommer först i maj.

Tättingar

Bland de minsta fåglarna finns några av de häftigaste arterna! Rosenfinken (Carpodacus erythrinus) och höksångaren (Curroca nisoria) tillhör de kanske mest ”efterfrågade” småfåglarna när gästande ornitologer finkammar Stora Karlsö. Båda arterna är skönsjungande, vackra och ganska sällsynta, åtminstone sett med fastlandsögon. Den karmosinfärgade rosenfinken, som övervintrar på den indiska subkontinenten, sitter ofta väl exponerad i en enbusktopp och sjunger sin smittande hälsningsfras ”Pleased to meet you!”.

Den skygga och tillbakadragna rödlistade höksångaren sitter däremot vanligen djupt inne i ett snår och varnar med sitt hårda mopedsmattrande läte, men under slutet av maj gör den vidlyftiga flyktuppvisningar. Då får den pladdrande, porlande sylviasången nästan flöda över av vårkänslor och hanen sitter vid den tiden ofta helt öppet i en busktopp och visar upp sitt vackra, tvärvattrade bröst och sitt illgula ”hököga”. Praktfullt! De likaledes rödlistade sällsyntheterna lundsångaren (Phylloscopus trochiloides) och mindre flugsnapparen (Ficedula parva) häckar faktiskt då och då på Stora Karlsö.

Samtliga i Sverige förekommande fyra arter av höksångarens fränder inom släktet Sylvia häckar på Stora Karlsö, det vill säga trädgårdssångare (Sylvia borin), svarthätta (Sylvia atricapilla), törnsångare (Curruca communis) och ärtsångare (Curruca curruca), alla goda och högljudda sångare. Detsamma kan sägas om härmsångaren (Hippolais icterina), som häckar med några få par på ön.

Lundsångaren (Phylloscopus trochiloides) är årlig vårgäst och häckar vissa år.

Svarta skarvar

Sedan 2001 häckar storskarven, eller snarare den östliga rasen därav, kallad mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis), på Stora Karlsö. Tio år tidigare etablerade sig denna svarta, omstridda fågel på grannön Lilla Karlsö, där den snart fick ett starkt fäste. Under det senaste kvartsseklet har storskarven varit på stark frammarsch i hela södra Östersjön, efter att ha varit praktiskt taget utrotad i början av 1900-talet. Troligen har den ökande övergödningen av insjöar och innanhav bidragit till utvecklingen, i och med att det inneburit en kraftig ökning av beståndet av så kallad ”skräpfisk”, skarvens basföda.

Populationen på Lilla Karlsö växte från 1990 till upp emot 2500 par, innan den för ett par år sedan vände nedåt. År 2005 fanns där cirka 2000 par och tendensen är fortsatt vikande. På Stora Karlsö växte skarvstammen på bara fyra år från 30 till 1000 par och efter ytterligare fyra år fanns det drygt 1200 par! Inga träd växer dock till himlen, och kurvan har böjt neråt. 2013 häckade cirka 930 par. Man har hittills inte märkt någon konkurrens mellan skarvar och andra arter om boplatserna på ön. Skarvarna på Stora Karlsö har konstaterats ha tånglake som favoritföda.

Rovfåglar

Under många år häckade inga inga rovfåglar på Stora Karlsö, men sedan några år tillbaka finns ett havsörnsbo på ön.

Även om inga andra rovfåglar häckar på ön kan man under vissa tider på året ändå få se ”rovisar” på ön. Det rör sig i första hand om födosökande sparvhökar (Accipiter nisus), men då och då dyker det även upp någon duvhök (Accipiter gentilis) eller lärkfalk (Falco subbuteo) på födosök. På grannön Lilla Karlsö häckar sedan många år pilgrimsfalk (Falco peregrinus), och under stundom kan man få se denna ädlaste av rovfåglar på jaktbesök ute på Stora Karlsö.

Även de allra mäktigaste representanterna bland våra rovfåglar, kungsörnen (Aquila chrysaetos) och havsörnen (Haliaeetus albicilla), besöker Stora Karlsö. Båda arterna häckar med åtskilliga par på Gotland och kommer regelbundet ut till Karlsöarna och hälsar på under höst, vinter och vår för att jaga hare respektive fisk och änder. Ganska regelbundet ses numera båda örnarterna ute på Stora Karlsö också under sommaren. Under högsommaren har man så gott som dagligen besök av åtskilliga havsörnar som jagar änder runt ön!