Här nedanför finner vi en almdunge. På gotländska heter alm i pluralis älmar. Så sent som i mitten av 1800-talet bestod almlunden av ett tjugotal träd. Idag finns endast fyra av dessa kvar, då den ursprungliga dungen har försvunnit genom stormfällning. Yngre träd har de senaste hundra åren börjat återge lunden något av dess gamla karaktär, och under vår och försommar bjuds man här på rik fågelsång.

Nere bland träden växer en mycket säregen växt, karlsösallad (Lactuca quersina), som förutom på Lilla- och Stora Karlsö inte finns någon annanstans i Norden. Karlösalladen är en värmetidsrelikt, det vill säga en kvarleva från en tid när klimatet var varmare än idag, och växten kan återfinnas närmast i Tyskland.

Inne vid almarna ligger ett medeltida stenbrott som sträcker sig flera hundra meter under den låga klintkanten. Här bröt man sten under några hundra år. Kalkstenen i det här området är mycket hård och har en rosa färg och den blev mycket populär till detaljer vid kyrkobyggen. Den norra stigluckan vid Visby domkyrka har i sina valvbågar karlsömarmor, som stenen härifrån kallas. Andra produkter var dopfuntar och pelare. Stenbrytningen kom av sig under 1300-talet då Gotlands storhetstid var över inom loppet av tio år. I mitten av 1300-talet hade både digerdöden och krig härjat på Gotland. Danskarna, under ledning av Waldemar Atterdag, intog Gotland i juli 1361.

Det unika med stenbrottet här är att man kan se spår av bryttekniken man använde förr, man högg in ett kilspår i kalkstenen och knackade där i en torkad träkil som man sedan hällde vatten på. När träet sedan svällde spräcktes stenen. Någon riktig marmor är inte karlsömarmorn. För att det skall bli marmor krävs att kalkstenen omvandlas under hög värme och högt tryck.

Mellan almarna kan man vid stranden se bryggan i Suderhamn som idag endast används vid sådana nödsituationer att det ej går att angöra Norderhamn pga hårt väder Almlunden är ett paradis för småfåglar och har du tur kan du få höra rosenfinken eller höksångaren.